Saxat
Kristallnatten är väl inte långt borta i antisemitlandet Sverige. Det skrämmer mej även som bög. Kanske är det vi, HBT personer, som står på hatlistan och bögknackandet får fyr. Sveriges vänsterliberala-rörelse & Woke har gjort det fullt möjligt.
SKÄMS DE INTE?
Dessa så kallade "goda" människor i Sverige. De som tror på "alla människors lika värde". De som älskar att kalla sig "antirasister". De som tror de själva skulle hjälpt Anne Franks familj om de levat på 40-talet.... Dessa dagar går de man ur huse och skanderar om rätt till folkmord på judar. De rättfärdigar den största slakt och tortyr av judar sen just 40-talet. De är allt möjligt skevt, sossar, vänster, miljöpartister, mammor, pappor, unga och gamla... De som aldrig kan föreställa sig att någon skulle kunna komma in i deras sovrum när de just ska vakna, och skär halsen av dem bara för att de råkar vara av en viss etnicitet.
Katerina Janouch/.
Texten nedan är skriven av en vän. Läs. Dela. Gråt. Bryt ihop en stund. Nyktra till. Och inse sen. Du kan stå näst på tur. Om du väljer att dela säng med ondskan.
******
Idag och imorgon planeras stora manifestationer i svenska städer för att fira årsdagen av det största massmordet på judar sedan Förintelsen.
I dessa tåg går lärare, socialarbetare, vårdpersonal, politiker, byråkrater, vanliga människor som inte behöver tänka sig för. I Sverige har det inte längre ens ett socialt pris att uppvigla till folkmord på judar.
För exakt ett år sedan imorgon väcktes vi av ren ondska. Massakerns omfattning gick upp för oss under dagen, graden av sadism dagarna som följde. I veckor ekade mammors avgrundsvrål från begravningsplatsen på andra sidan gatan.
Fem år tidigare pendlade min då fjortonåriga dotter tio mil varje dag till högstadiet för att Malmö stad vägrade bereda henne plats på någon av de få skolor vi vågade låta henne gå på. Men en morgon grät hon ändå av skräck. Det hade läckt ut på hennes skola vem hon var.
Efter åttonde klass lämnade hon Sverige, ensam, men uppmuntrad av mig som länge anat vartåt det barkade.
Ett år senare, på en fest under sommarlovet hemma i Sverige, fick hon låsa in sig för att en mobb stod utanför och skrek efter sionisthoran.
Andra året i gymnasiet spenderade hon elva hela dygn i skyddsrum med sina klasskamrater medan raketerna exploderade ovanför, samtidigt som döds- och våldtäktshoten plingade in från jämnåriga i Sverige. För mig kändes det tryggt att de var säkra tillsammans.
Nu i tisdags på väg hem från jobb tvingades hon, liksom tusentals andra i rusningstrafiken, kasta sig ur bussen och ta skydd så gott det gick i ett dike medan himlen fylldes av det största regnet av ballistiska missiler i världshistorien. Med sin lilla kropp tvingade hon ner en panikslagen kvinna och höll fast henne där i gropen medan hon med sin lediga hand textade mig att hon var rädd. Tack och lov att hon är med människor som tar hand om varandra, tänkte jag, där jag trängdes i den förstärkta delen av trappuppgången som vi själva sökt skydd i tillsammmans med grannar som grät, tröstade, bad och skämtade medan detonationerna skakade luften omkring oss.
Nu när jag skriver detta är min dotter på begravning. Igen. Jag har glömt vilken i ordningen och hur många dödsbud som krossat hennes hjärta det senaste året. Men så skönt att hon inte är kvar i Europa.
För även om vi angrips på sju fronter av vår tids nazister med uttalad avsikt att förgöra oss, och trots det ohyggliga pris vi betalar varje dag för att hindra dem, så är det trots allt en yttre fiende. Sådana kan vi försvara oss mot.
Det kan vi inte där ondskan som muterat till något som vi men inte ni mycket känner igen, nu åter ruttnar sig in i samhällskroppen medan ni anständiga människor tysta vänder ryggen till.
Jag vet inte om ni är fega, korkade eller både och. Jag undrar bara vart ni ska ta vägen när de kommer efter er. För det gör de alltid så småningom.
