Åter har jag ett superbt vårdlag omkring mej. Lite mot piller men fått en låg instegsdos, höjts efter en månad & det har gett resultat. Men långt ifrån redo, det får ta den tid som behövs liksom. På skattningen ligger jag på 6 -7 av 10 ångest & suicidalt. Jag tar upp och lämnar ut mej, då det anses och är i mångt tabu med psykisk ohälsa. Ändå pratas det om förebyggande åtgärder. Åtgärder för vad! Det pratas aldrig om förebyggande när det kommer till brutna armar & ben. Psykisk ohälsa det har folk beröringsskräck inför. Skämtas bort, ryck upp dej och ta nya tag. Som mentalskötare, är jag nu själv en av alla patienter jag mött, stöttat, väglett, hållt kvar vid livet några har tagit sitt liv. Ja även polare som gjort slut på ett inre lidande, och en morsa. Vi kan alla trilla dit, det är omkringvarandet som kan utlösa en psykisk ohälsa, ett trauma. Vårt psyke är mer komplext än vi tror oss. Men så länge vi andas, lever vi ...
Än värre är att folk använder psykisk ohälsa mot dej, och vill få dej att framstå som en ohörsam, vresig och otrevlig person. Det för att göra allt för att få bort dej på alla sätt, och att dom lyckas dupera andra och få med dom på tåget. Folk är inget annat än iklädda ren genuin ondska. Jag har genom åren gått igenom så mycket helvete, att det inte finns något eller har aldrig funnits en unns av offerkofta, tycka synd om. De facto är att jag tagit på mej rollen som att det är okej att folk får bete sej illa. Det för vad jag än säger, så väger det lite i sammanhanget. Man vänjer sej att vara en spottkopp och ustå andras avsky. När man fejsar folk, så har man ändå missförstått dom och situationen.
