Efter en heldag i sjukvårdens trygga famn. Är jag nu lössläppt & hemma.
- alla värden är bra, inga utstickande troponinivåer som kan tyda på infarkt.
- fint & bra ekg
Kvarstår ett psykosomatisk tillstånd. Det har varit en stor direkt påverkan av min depression, kraftig ångest, katastroftankar, övertänk. Genom det senaste året, försöker resa mej, men det slirar mellan varven.
Detta är något som få verkligen vet om att ha och hur det verkligen är. Varje dag sedan barnsben har det kämpats. Sexuellaövergrepp, så även fysiska och även psykiska nedlåtenheter. Så sammantaget, jag andas och lever, och dippar, kraschar, dock inte med vilja. Många gånger har självmordet varit en utväg. Men någonstans klarar jag patetiskt nog inte av det. Tiga, hålla käft var honnörsorden sedan barnsben. Om jag yppade det som pågick, då kunde det bli värre, så teg & led jag. För på ytan skulle det vara bra.
Med detta vill jag enbart belysa att psykisk ohälsa är så mycket grundat över tid och då inte att "ta sej i kragen" och "rycka upp sej".
Jag vet att varje dag i det tysta vill & gör en söndertrasad medmänniska slag i sak & tar sitt liv.
Jag har tur för jag har en liten klick nära, kära människor som gör att jag orkar ...
Att skriva av sej skiten, det gör det lite lättare att hantera tillvaron. Livet går vidare & vända bladet för nya möjligheter.
