Svekreformer
Kan fan inte annat än hålla med Roger i det han skriver här. Psykiatrin och dess bestämmande saknar helt konsekvenstänk, och människor ses som störande när de söker hjälp, och självmorden stiger & det skriks på än mer förebyggande åtgärder, eller mer dagligt utryckt, UTREDNINGAR. Det är som alltid lätt att gömma sej bakom en stängd kontorsdörr med hänvisning att gått för dagen. Men så är det allt som oftas i den offentliga skattevården.
Sveket mot folket – och varför vi fortfarande lider av det!
Sverige har en historia av stora reformer och politiska beslut som format samhället vi lever i idag. Två av dessa, Psykiatrireformen 1995 och Luciabeslutet 1989, togs i välmening men har visat sig få konsekvenser vi fortfarande kämpar med.
Psykiatrireformen hade ett tydligt mål: att avveckla de stora mentalsjukhusen och istället ge personer med psykiska funktionsnedsättningar en chans att leva i samhället. Kritiken mot reformen var hård och det talades om ett svek mot de allra svagaste. Det var det verkligen, och nu med facit i hand finns det många partier som borde skämmas.
Mentalsjukhusen började avvecklas redan innan reformen, exempelvis Sundby sjukhus 1987, och de som tidigare fått vård där stod plötsligt utan stöd. En studie visade att många patienter som tvingades flytta dog inom några år, och flera begick självmord.
Reformen syftade till att stärka patienternas delaktighet och möjliggöra ett fungerande liv i samhället. Men kommunerna fick ansvaret utan tydliga riktlinjer eller lagliga krav att uppfylla. Det ledde till att många patienter föll mellan stolarna och inte fick det stöd de behövde. För att underlätta övergången fick kommunerna en miljard om året i stimulanspengar mellan 1995 och 1998, men dessa försvann i djupet av 90-talets ekonomiska kris utan att skapa några långsiktiga förbättringar.
Konsekvenserna av reformen är tydliga än idag. Många av de som förr fanns på mentalsjukhus finns nu på fängelser, behandlingshem eller lever i hemlöshet. Psykiatrin lider fortfarande av allvarliga brister, såsom övermedicinering, bristande samordning och utbredd användning av tvångsåtgärder som bältesläggning – en metod som ofta används på unga kvinnor. Patientinflytandet är svagt, och både patienter och anhöriga upplever att de saknar makt i vårdsystemet. Socialstyrelsens utvärdering 1999 visade på stora brister i reformens genomförande, och dessa problem kvarstår än idag.
Luciabeslutet 1989 var en annan vändpunkt. Det var Socialdemokraterna som införde beslutet, vilket kraftigt begränsade rätten till asyl. Under hösten 1989 uttryckte Ingvar Carlsson och regeringen en stark oro över att Sverige stod inför en ohållbar situation med ökande flyktingströmmar. På ett krismöte talade Carlsson om risken för att "hur många människor som helst skulle kunna komma" och varnade för att situationen riskerade att skapa omfattande påfrestningar på kommunerna.
För att hantera krisen fattades Luciabeslutet, där regeringen utnyttjade en specialparagraf i utlänningslagen för att begränsa asylrätten. Från och med beslutet skulle asyl endast ges till de som uppfyllde kraven enligt FN:s flyktingkonvention. Beslutet drabbade särskilt turkbulgarer, en minoritet från Bulgarien som inte längre ansågs ha rätt till asyl i Sverige.
Beslutet mötte hård kritik från Folkpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet Kommunisterna, medan Moderaterna och Centerpartiet gav sitt stöd. SSU:s ordförande Anna Lindh uttryckte förståelse för beslutet men beklagade att det kunde leda till negativa konsekvenser. Regeringen försvarade åtgärden som "ett svårt, men nödvändigt beslut" för att undvika en situation där Sverige inte kunde hantera mottagandet.
Trots att Luciabeslutet senare revs upp av Moderaternas Carl Bildt, blev det en milstolpe i svensk migrationspolitik. Efter detta förändrades migrationspolitiken drastiskt, vilket ledde till en period av mycket generös invandring. De sociala och ekonomiska utmaningarna som följde har påverkat samhället på många sätt.
Gängkriminalitet, ökade socioekonomiska klyftor och svårigheter med integration har alla varit faktorer som visat behovet av bättre långsiktig planering och balanserad politik. Istället för att enbart fokusera på restriktioner eller generositet hade en genomtänkt strategi med tydliga integrationsåtgärder kunnat minska de negativa effekterna och skapa en mer hållbar utveckling. Samhället har påverkats av ökade problem såsom gängkriminalitet och social oro, något som borde ha hanterats med bättre integrationsåtgärder och politisk framförhållning.
Beslutet markerade en övergång från en restriktiv flyktingpolitik till en av Europas mest generösa, vilket förändrade migrationslandskapet i grunden. Detta skifte krävde omfattande anpassningar i både social- och arbetsmarknadspolitiken, men bristen på en samordnad strategi har lett till de utmaningar vi ser idag.  
Konsekvenserna av dessa beslut ser vi varje dag. Vår psykiatri är i kris, med långa köer och patienter som nekas vård trots uppenbara behov. Många av de som en gång bodde på institutioner har nu hamnat i fängelse eller i en spiral av missbruk och hemlöshet. Samtidigt brottas vi med integrationsproblem, parallellsamhällen och sociala klyftor som blivit allt djupare. För var dag som går ser vi hur systemen pressas till sin gräns, utan att någon tycks ha en långsiktig plan för hur vi ska ta oss ur detta.
Dessa reformer var inte isolerade händelser. De var delar av ett större pussel där kortsiktiga beslut ledde till långsiktiga problem. Priset är något vi alla får bära. Inte bara de mest utsatta, utan hela samhället, som nu dras med en instabil psykiatri, en splittrad migrationspolitik och ett alltmer polariserat Sverige.
Vi ser det idag, och vi kommer att få leva med konsekvenserna i många år framöver. De politiker som initierade dessa reformer har lämnat efter sig ett arv av utmaningar, men lösningen ligger inte i att upprepa gamla misstag. Istället behöver vi en långsiktig och realistisk politik som adresserar både integration och social stabilitet. Det är dags att se framåt och formulera lösningar som bygger på erfarenheter snarare än att fastna i ett politiskt skuldspel. För att återställa välfärden och skapa en mer hållbar framtid behövs en kombination av striktare migrationspolitik och ett större fokus på återvandring. De som inte har etablerat sig i Sverige eller saknar asylskäl bör ges incitament och stöd för att återvända till sina hemländer.
Samtidigt måste integrationskraven skärpas för dem som stannar – språkkunskaper, självförsörjning och anpassning till svenska normer måste vara avgörande faktorer för medborgarskap och bidrag. Inom psykiatrin krävs ett statligt övertagande av ansvaret, där vården samordnas nationellt och de mest utsatta får den hjälp de behöver.
Utan dessa åtgärder kommer problemen endast att förvärras, och Sverige riskerar att fortsätta på en väg av ökad segregation och social instabilitet. De politiker som skapat dessa problem vill ha förtroendet att reparera situationen genom att fortsätta med samma politik som försatt oss i den. Istället för att ta ansvar skyller de på en regering som suttit i två år, som om decennier av felprioriteringar kunde rättas till över en natt. Detta är inte bara ovärdigt – det är ett svek mot hela det svenska folket.
Roger Sahlström/.
