Riktigt bra poäng och saxat från fejsboken ... Af Salle!
Fotboll – gemenskap för debila!
Så här är det: Om du tar 22 vuxna män och låter dem springa efter en liten boll, försöka få in den mellan två stolpar och kallar det för underhållning – då har du fotboll. Om du dessutom låter dem misslyckas med detta i över en och en halv timme, ja, då har du en av världens mest älskade sporter. Grattis!
Det är svårt att inte förundras över denna masspsykos. Fullvuxna människor som betalar hutlösa summor för att se elva man i kortbyxor svettas ihjäl över något som hade kunnat lösas med en snabb omgång sten-sax-påse. Kommentatorerna viskar som om de vore på en golfbana, fansen skriker som om de vore på en avrättning, och mitt i allt står en domare och låtsas som om hans beslut faktiskt betyder något.
Men visst, det är ju inte bara en match. Det är en identitet. En livsstil. En ursäkt att stå och gasta på någon stackars domare som i bästa fall bara är en halvkorrumperad byråkrat och i värsta fall en blind idiot. Det är en möjlighet för de som inte valdes först på rasten att äntligen få känna sig delaktiga – om inte på planen så i alla fall på läktaren, där de kan vråla och veva med armarna som om deras liv hängde på om just deras klubb får ett inkast eller inte.
Och våldet, ja. För det är ju så det funkar. När spelet inte räcker till får frustrationen sitt utlopp på läktaren eller utanför arenan. Det är som en bisarr form av gruppterapi där misslyckade individer får en chans att puckla på någon annan stackare i rätt färger. Hurra för idrottsgemenskapen!
Så nästa gång någon pratar om fotbollens storhet, ta en stund och fundera: Vad är det egentligen vi tittar på? Ett mästerverk av strategi och taktik? Eller en desperat kamp om att få in en liten boll i ett nät medan miljoner står och gormar om rättvisa och heder? Nej, det enda rätta vore att spärra in spelare och fans på dårhus. Det finns inget rationellt med att medvetet misslyckas i 90 minuter.
Roger Sahlström/.