Idag är det Alla helgons dag. En dag till kanske eftertanke, en tår till saknad och tomhet över en människa vi tyckt om, haft kär, månat om, varit arg på ja rent av varit elakheten personifierad. Ja vad fan som helst. För även den mest elakaste gick i livet som att tro sej god, ärlig, välvillig. Men i grunden levde dessa med ett inre av vånda. Det över sin tid som aldrig kunde göras ogjord mot den som utstod det hela. Att vara kvar kräver ett stort mått av styrka, insikten över en tid som inte kan ställa något tillrätta, leva och njuta av att livet ändå är värt en gnutta hopp, tröst, bli och får vara älskad, ja rent av tillåta oss att skratta över dåtiden, mellantiden och framtiden. För så länge vi andas, då lever vi, och då är en skugga i livet.
